Om jag kom fram till söndagsskolan, var jag kraftigt försenad eller så hade lektionen redan slutat.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email

När jag var liten skulle man gå i söndagsskola. Vi, i vår by, skulle samlas i missionshuset om söndagarna kl 11. Tiden var satt för att vuxna skulle kunna ta del av kyrkans högmässa utan gnälliga och störande ungar.

Vad gällde vår familj kom inte högmässa på tal, då ett jordbruk skulle skötas.

Jag tillfrågades om jag ville gå i söndagsskola, jag sa att jadå, det kunde jag väl – utan större entusiasm. Kanske det vore trevligt att träffa andra barn? Vet inte om min bror tillfrågades, han var ju ett år äldre och hade annat att göra, som pojkar på den tiden i allmänhet hade.

I min lilla väska stoppade jag, förutom psalmboken, en Mora-kniv, två mackor och boken På hundsläde genom Kamtchatka av Sten Bergman. 

Jag var 7 år. 

Boken av Bergman hade jag läst så den var alldeles utsliten och min favorit i familjens lilla bokhylla. Jag var ju en av dessa på hundsläden, visste precis hur det var, hur de hade det.

På väg till söndagsskolan korsade jag två bäckar; den ena, lite mindre, rinner över vår gård. Den andra, stora, finns precis vid korsningen till stora vägen. Den har oftast ett brusande flöde och är mycket lång. Tyckte jag då.

Upptäcktsresande skulle jag  bli, och dessa båda bäckar satte igång fantasin. Segla skulle jag förstås göra! Över hela världen. 

Vid lilla bäcken stannade jag och täljde barkbåtar, brutalt rev jag blad från psalmboken och satte som segel, följde dessa flytetyg med stor spänning i dess resa och ”var de la till” blev förstås oupptäckta platser i min fantasi. 

Vid stora bäcken, som i min värld blev ett hav,  gjorde jag likadant, fast båtarna blev större – även de tillverkade i bark – och seglen gjorde jag av Bergmans bok. Ansåg att den var i stort sett färdigläst då jag hade fått en alldeles ny och egen bok; Anne på Grönkulla.

Jag tillverkade djur och människor av kottar och pinnar, la mossa som murar och gränser, grenar fick bli träd. 


På byns anslagstavla lät jag meddela var på jorden jag befann mig, hur jag hade det, och om världens tillstånd i övrigt. 

Handelsman Filipsson på Koperativa, kunde då och då sticka till mig något från godisburken, då han tyckte jag behövde tillskott på mina resor. 

Om jag kom fram till söndagsskolan, var jag kraftigt försenad eller så hade lektionen redan slutat. 

Söndagsskollärare Östman sa att jag skulle be om syndernas förlåtelse, jag vägrade, sa att jag inte hade gjort något! Han hävdade att Gud såg mig, att han, Gud, inte kunde acceptera ett sådant beteende då jag skulle lyssna till, och lära, hans ord. 

Jag hävdade att han hade väl annat att göra än att hålla reda på mig. Och, förresten, så trodde jag att Gud var en hon, för med en mammas överseende kunde hon stå ut med sådana små förseelser som jag så syndigt nog hade bedrivit. 

Söndagsskollärare Östman kippade efter luft, han sa att jag var uppkäftig och att jag skulle få mitt straff. Det var inte första gången jag ifrågasatte eller sa emot. Vare sig där eller annorstädes.

En dag körde söndagsskollärare Östman in på gården där hemma, min pappa tog emot, frågade vad som föranledde besöket, och fick sig berättat vad ”flickan” hade ställt till med, att hon var uppkäftig och ifrågasatte Den heliga skrift. Och att ”flickan” kom för sent, om hon över huvud taget kom. Och hon var ju bara 7! Vad skulle det bli av detta ogudaktiga barn?!

Min pappa sa att ”flickan” hade säkert hittat på något roligare på vägen och skulle så få göra även fortsättningsvis. 


Fortsättningsvis, ungefär klockan 10 om söndagarna, gick jag hemifrån som vanligt, men då utan söndagsskolan som mål. Mina föräldrar tyckte jag skulle klä mig mer ”rejält”, och stoppade ner en mjölkflaska med mackorna, samt tillklippta plåster, för man kunde ju skära sig när man hade Morakniv.

Det var inte bara bäckarna som lockade – vi bodde vid storskogen och där byggdes kojor och Röda Rosen vs Vita Rosen var ett begrepp. I brist på lekkamrater var jag flera personer i dessa mina fantasier.

På sjön nedanför huset, byggdes flottar av några av de timmerstockar som lades ut som ”timmervältor” på vintrarna. När isen tinade, kom timret i sjön, för att senare ”länsas” in och dras iväg av flottningsbåtarna. 

Våra flottar var konstverk! Med påbyggda styrhytter och segel av lakan drog vi, min bror och jag, i iväg på korståg på sjön. Stora slag utspelade sig, blöta blev vi och ett och annat blåmärke fick vi, men roligt hade vi. 

Ibland medförde vi en stor tiger, som vi skrämde fienden med. Tigern var en av gårdskatterna, som vi inte gav något val om deltagande. Oftast tyckte de inte om vatten, dessa katter, smitning från sin post var förkommande, gav stora straff som påföljd: fick bara mjölk, ingen grädde, som kvällsmål.

Mammas söndagsstek var inte av denna världen. Enligt dåtidens recept skulle man genomstekta så köttet blev grått. Men mamma fyllde på med grädde från gården, samt att hon la en massa ansjovisfiléer på steken. Allt detta i en gjutjärnsgryta.

Jag är verkligen tacksam att ha fått leka med min fantasi som motor. Ingen satte någonsin en penna i handen och talade om vad jag skulle göra. Fantasin har jag kvar, och jag funderar då och då på vad nutidens barn och ungdomar tar med sig in i framtiden. 

Var och en har sitt eget ”drömskåp”, då som nu, och jag hoppas att tid och fantasi finns för att fylla det och ta med genom livet.

 

 

//Kerstin Månsson

LOGGA IN

Vi använder oss av cookies för att ge en bättre upplevelse av Xperhotelsandtables. Om du fortsätter använda webbplatsen antar vi att du godkänner detta.

Du ser ung ut!

Är du över 25 år?

Denna sida innehåller information om alkoholhaltiga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år. Genom att klicka vidare godkänner jag att jag är 25 år eller äldre.