Annons
Annons

Krönika: Från Stockholm till Frankrike och den förtrollande staden Menton

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email

Alltid något som väntar och alltid något på gång. Bosatt i Menton i Frankrike befinner sig vår härliga krönikör Kerstin Månsson, som bjuder intill sin vardag som är en fest. 

Följ hennes krönika där vi får livets goda i text och med uppmaningar att våga prova det oväntade!

Kerstin Månsson

Hon var fem, liten och smal, brunt hår och de vackraste ögon jag någonsin sett. Hon hade en glugg fram och hette Lena. Hon kom med tåg från Stockholm och hade en adresslapp fastknuten i knapphålet på sin gröna jacka. Hon var prydlig och hade inte ett enda skrubbsår eller plåster. Jag blev stum – fanns hon på riktigt, denna väna varelse?! Hon var vårt sommarbarn.
Även jag var fem, ben och armar fulla med plåster och skrubbsår, tovigt, långt, eldfängt hår – det var inte alla dagar mamma fick tag på mig för en ”lätt fasadrenovering”.
Vi skulle alltså bli sommarsystrar, Lena och jag. Försiktigt närmande vi oss varandra, men på barns vis tog det inte lång tid förrän vi var bästisar. Hon lärde sig min dialekt, och jag hennes. Som vi lekte! Gården var full av djur; hund, katter, kor, höns, getter, grisar och gäss, alla fick ta del av vår kärlek i det uttryck vi fann lämpligt! Att låta en griskulting åka omkring i en barnvagn anno dazumal, tyckte vi var höjden av kärlek, och kultingen fann sig väl till rätta. Vi hoppade från höskullen med varsitt paraply: min dröm var att segla iväg över gården, ut över sjön för att landa på en avlägsen vacker plats. Inte en tanke på hur jag skulle ta mig tillbaka. Men behövdes förstås inte. Vi landade båda i den väl uppbökade och leriga grishagen. Skrattande, om än lite mörbultade, gick vi ner till mamma som spolade av oss med en vattenslang innan vi över huvud taget fick gå in i huset och få det välbehövliga badet.
Vi låste in min bror och hans kompis i hönshuset, vilket förstås inte föll i god jord och vi kom i onåd som varade under lång tid, tyckte vi. Kanske var det två dagar. Tiden är liksom elastisk.
Lena var hos oss i 10 somrar. Vi har fortfarande kontakt, nu mest via mail och telefon, men försöker ses när det passar.

Koltrastarna sjunger febrilt – det är härligt att vakna av denna underbara kör! Går i bara särken och tofflor ut till ”min” paviljong, utan telefon eller padda. Har lagt en lapp till Maken om var jag är. Låter tankarna flöda fritt, utan något som helst som stör.
Idag var det tankarna på Lena som kom till mig. Tillåter mig liksom tänka färdigt, utan avbrott av annat. Det är härligt att gripas tag av fina tankar och minnen, ta tag i dem; kommer ihåg de kläder vi hade, jordgubbslandet, det lager av Desivon, Helosansalva och plåster som fanns. Hur vi fick veva separatorn. De härliga filbunkarna. De hyss vi gjorde………Och mycket annat.
Där och då bestämde jag mig för att varje dag öppna en ”minneslucka”, som en adventskalender. Får se vad som kommer till mig och njuta av det.
Såg Maken komma med en korg; han överraskade med frukost där i paviljongen.

I början av februari åkte vi till Tahiti, Franska Polynesien, Sällskapsöarna. Åh, vad jag tycker om det namnet: Sällskapsöarna! Vi gjorde en härlig kryssning med många fina strandhugg, bodde också på en pålad hydda i havet en vecka – en sådan märkligt härlig känsla. Maken badade med hajar och sting rays, de ville gärna ”pussas” mot betalning – mat. Hajarna fick man inte röra eller pussa, men rockorna var ok, de var mjuka som sammet! Det blev några veckor med oanade upplevelser.

På menyerna fanns mahi-mahi med vaniljsås. Lät konstigt för en huvudrätt, jag hade ju redan bestämt hur det skulle smaka, då jag bara ätit vaniljsås till efterrätter. 
Mahi-mahi är en vit, mycket god fisk. Vaniljsåsen var en bechamel smaksatt med vanilj. Till det serverades ris, lätt smaksatt med cocos. Underbart gott!
Det odlas vanilj i Franska Polynesien; köpte med, men har ännu inte testat att göra sås. Mahi-mahi finns förstås inte här, men ska använda torskrygg.

Vi hann precis hem innan Frankrike stängdes. Vi har funnit oss gott tillrätta med de restriktioner som är, har gått in i ett ”offline mode” som passar oss bra; vi har ju inte så mycket att välja på. Vi håller svält och törst från dörren, njuter av det vi har, och bekymrar oss föga för det vi inte har. Det blir mycket enklare så.

Jag besväras dock av en viss längtan efter barn, barnbarn, familj och vänner, men gudskelov för den ”teknik” som finns!
Dagen fylls av samtal, videosnuttar med barn som sjunger och ”dansar” och mail jag vill, och ska, besvara.

Nu dags för dagens promenad! Vädret är härligt och det finns många blommor att njuta av därute!

/Kerstin

LOGGA IN

Vi använder oss av cookies för att ge en bättre upplevelse av Xperhotelsandtables. Om du fortsätter använda webbplatsen antar vi att du godkänner detta.

Du ser ung ut!

Är du över 25 år?

Denna sida innehåller information om alkoholhaltiga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år. Genom att klicka vidare godkänner jag att jag är 25 år eller äldre.