Alltid något som väntar och alltid något på gång. Bosatt i Menton i Frankrike befinner sig vår härliga krönikör Kerstin Månsson, som bjuder intill sin vardag som är en fest.
Följ hennes krönika där vi får livets goda i text och med uppmaningar att våga prova det oväntade!
Jodå, han kom, tomtegubben! Jag hade ställt fram makens skor, samt två par av mina – för säkerhets skull! – på balkongen mot söder. Tänkte att där står de bra, väl synliga och gott om landningsplats. Satte mig på lurpass med hörlurar och en bra bok. John Blund var nära att ta över när jag hörde ett svagt prassel på balkongen. Så stod han där, den lille gråklädda vätten med vitt skägg och grå luva. Han hade ett bälte i brunt läder, ulliga skor och röda strumpor; den ena nerhasad, som om han klätt sig i hast.
På balkongbordet stod den gyllene vagnen, dragen av koltrastar och färgglada fjärilar. Den magiska vagnen, ur vilken han drog fram två paket; ett till maken, ett till mig, var parkerad under den blommande julkaktusen. Jag gläntade försiktigt på dörren, bad honom stiga in. Han tittade förvånat på mig och sa; men, madame, jag har mycket att göra denna natt!
-Jag förstår det, men lite mat kan jag ändå erbjuda – en smörgås kanske?
Jag la ut frön till trastarna, fjärilarna fladdrade redan från blomma till blomma och Tomten och jag fick ett fint samtal.
Han frågade hur vi trivdes i nya landet och berättade också att han var rejält missnöjd och bekymrad över hur vi människor behandlade varandra och över världens tillstånd. Han sa också att alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det. Inte att förstöra det.
Han sa att den unga flicka som reser runt världen och predikar klimat, skulle i stället berätta för ungdomar hur viktigt det är med utbildning, och utifrån det kunna påverka allt på ett helt annat sätt. Det hon gör är bara för stunden. Som en pop-stjärna.
Han sa att vi människor har en förmåga att ofta börja i fel ände i det vi företar oss, att vi jagar vår egen svans. Att vi har för bråttom.
Han pratade också om förnöjsamhet, att vi tappat bort både ordet och meningen med det, och frågade mig om jag var det, förnöjsam?
Ja. Jo. Det är jag väl. Eller? Han såg på mig med sina uråldriga, milda ögon. Till slut måste han iväg. Jag ville att han skulle stanna längre, men visste ju att det inte var möjligt, skickade med några kex och en liten påse med frön i en fin gammal linneservett och önskade honom ”go tur” och att köra förståndigt. Han tittade plirande på mig och sa: jag ska göra vad jag kan, men det ligger inte i mina händer. Servetten får du tillbaka.
Jag vaknade av att maken milt knuffade på mig, sa att Tomten hade varit här med varsitt paket, och att det var konstigt för det ligger en linneservett på balkongen.
Juldagen blev en trevlig dag. Tog en lång promenad och tänkte på Tomtens besök och vad han sagt. Förnöjsamhet. Att vara nöjd med det man har, att göra det bästa av det, här och nu. Inte vara avundsjuk – vilket förfärligt ord det ändå är! Sug på det ordet ett tag! Det är ju vad det heter – sjukt. Vill man vara något åt det hållet, kan man vara avundsglad, låter mycket bättre och ligger mer i den tid som är.
Ja, vi har alla många hjärnor i elden, kanske inte tar oss den tid vi skulle behöva för att liksom landa i här och nu.
Nyår! Ett sådant laddat ord, så många förväntningar och löften. Jag ger inga löften, skulle bryta dem i alla fall, så det är ingen idé.
Det enda jag vet är att jag kommer fortsätta knycka pennor, jag har en särskild faiblesse för just pennor, får liksom aldrig nog!
Precis när vi kommit hit, var vi på ett möte med ”vår” bankman, han hade en vinröd penna med loga och jag blev totalt fixerad vid detta föremål. Hörde inte ett ord av vad karl´n sa, tänkte bara på hur jag skulle få med mig denna ”dyrgrip” hem, men det gav sig själv. Vi skulle skriva på några papper och – hoppsan! – där gled den ner i väskan! Måste säga att det fanns en burk med flera sådana pennor men inte ens jag kunde sträcka fram handen och bara ta en.
På detta sätt har jag tillskansat mig rätt många.
Har en bekant som har en Mont Blanc-penna, på honom är jag riktigt avundsglad. Men det beror ju inte på vad man har för penna, utan hur man använder den, vad man skriver.
Sen vi flyttade hit har jag tagit upp detta med att skriva brev som man gjorde förr, och till min glädje får jag svar på samma sätt. Utan att tänka på det, använder jag olika pennor till mina olika pen pearls, det har liksom blivit deras egna.
Det är en ren glädje när jag mottar ett handskrivet brev, en högtidsstund som jag vårdar ömt.
När vi var i Sverige ville jag köpa Lessebo brevpapper – fick veta att det tillverkas inte längre, ingen efterfrågan. Så sorgligt.
Kanske är detta mitt sätt att lämna något i skrift till eftervärlden till de mina, för var hamnar de mail man så – många gånger – vårdslöst slänger iväg idag?
Som avslutning på detta år citerar jag en av Lenins lärljungar (fast här är jag inte riktigt säker): ”Jag har fångat kärleken i min egen själ”.
/Kerstin
