Alltid något som väntar och alltid något på gång. Bosatt i Menton i Frankrike befinner sig vår härliga krönikör Kerstin Månsson, som bjuder intill sin vardag som är en fest.
Följ hennes krönika där vi får livets goda i text och med uppmaningar att våga prova det oväntade!
Jag svepte filten tätare omkring mig när jag gick ut på balkongen, den som vetter mot söder och Medelhavet. Jag ville se dagen komma, se ljuset fösa undan mörkret. Det är något magiskt med ljuset!
Långt därute såg jag ljusen av ett fartyg som saktade stävade framåt mot nästa hamn.
Blickar österut. Där, bara 800 meter bort, är gränsen till Italien – alltid upplyst, alltid bevakat; det är Ponte San Ludovico. Lite norrut, högre upp på berget, ligger Ponte San Luigi, eller St Louis på franska sidan – även det en gränsstation. Precis där, på franska sidan, ligger Restaurang Mirazur, klassad som världens bästa restaurang 2019. Har inte varit där än, rätt lång kö, och vi har ingen brådska – är bara knappa 15 minuters promenad.
Mot väster, ca 1 km bort, ligger vackra Menton. Jag ser Gamla stan i sitt milda gryningsljus, juldekorationerna längs vägen. Långt där borta skymtar jag Tête de chien, Hundhuvudet, berget på andra sidan Monaco.
Menton har dryga 30 000 invånare, ligger i regionen Provence-Alpes-Côte d´Azur, PACA, vid Medelhavet. Här finns många fik, bagerier, charkuteributiker, saluhall, trevliga klädaffärer, apotek parfymerier, ja, till och med ett litet Galeries Lafayette – här finns verkligen allt, åtminstone för oss som gillar det goda livet.
Ett härligt vattenhål är vinbaren Vinum Veritas, kunnig personal som rekommenderar de bästa av viner. Mysig interiör och gott tilltugg.
En kopp kaffe smakar gott nu. Termometern på norra balkongen visar +15, jag slänger en blick upp mot motorvägen, A8, som går på bergssidan en bit upp. Fordonen ser ut som leksaksbilar, följer dem några ögonblick med min barnsliga förtjusning för ”här och nu”.
Omgiven av blommande cyklamen, hibiskus, julkaktus, orchidéer och den pelargon jag tog med från Sverige i höstas, njuter jag av att se ljuset, att se dagen komma. Det ser ut att bli en fin dag.
En dag förra veckan kom ett önskemål från maken om fläskpannkaka. Fläskpannkaka! Det har jag inte gjort på säkert 20 år. Må ske din vilja, tänkte jag, funderade samtidigt på hur i all världen detta skulle gå till. Enkelt, kan tyckas, men just denna dag vräkte regnet ner och att gå till ”U” – stormarknaden – var uteslutet. Det kanske var regnet som framkallade detta ”sug” – så likt en pannkaksätarväderdag i Sverige. Nu är vårt skafferi inte anpassat för svensk husmanskost så fick gå efter Kajsa Wargs; ”man tager vad man haver”, och det blev en mix av Frankrike, Italien och Sverige.
Blandade gräddfil och yoghurt med vatten till lämplig konsistens. Ägg. Skrädmjöl (tillverkat av rostade havrekärnor) från Värmland. Lite, lite honung. Inget salt, då jag räknade med att fläsket gav nog.
Tärnade panchetta (rimmat sidfläsk från Italien) och brynte i stekpanna. Lät fläsktärningarna svala lite, sen jag blandade ner dessa i smeten. I långpanna, in i ugn.
Rårörd krössylt/lingonsylt från Värmland och lite gräddfil blev de goda tillbehören
Oftast kommer de kulinariska höjdpunkterna när man minst anar det – detta var ett sådant tillfälle! Det är skönt att inte besväras av några regler när man ger sig ut i Lucullus fotspår.
I morgon 24 december, Julafton – en helt vanlig dag här i Frankrike. Det är först den 25 Père Noel kommer. Då gäller det att ha ett par skor stående på en sådan plats att han ser dem, då kan det hända att – om man varit snäll – paket finns i skorna när man vaknar.
Ja, vi får väl se hur det blir med den saken.
To be continued…….
God Jul, var ni än är, hur ni än firar
/Kerstin
